Ja visst gör det ont när knoppar brister

Den siste uka har jeg snakket med to unge familier som har brukt sommeren til å ta grunnleggende verdivalg som vil påvirke resten av livene deres. Valgene handler om å investere i hverandre og i framtida, og en gjensidig forpliktelse til å brette opp ermene og jobbe mot felles mål.  Felles for begge familiene er at de beskriver tre faser: drømmen som har vokst over tid, akutt energifall i det øyeblikket valget var et faktum, det såkalte «point of no return», og nå gleden, energien og pågangsmotet knyttet til arbeidet som ligger foran dem. De har kjøpt seg hver sin gård.

sauDet var gode samtaler, aller mest fordi jeg blir glad for, og glad av folk som vil noe. Som tror på framtida og sin egen evne til å påvirke den.  Som ønsker å gjøre en forskjell. Samtidig løper egne tanker videre, tilbake i tid til mine valg der jeg kjente på noe av det samme, og fortsetter til undring over hvorfor vi blir så akutt slitne når vi har tatt et valg?

For det første tror jeg vi undervurderer kreftene vi har brukt på å tenke, øve, forberede og vente. Se på skiløperne når de har passert målstreken etter å ha sprengt ei ny grense for sin egen del, der og da er de ikke et vakkert syn.  Men det varer ikke lenge før vi ser dem full av ny energi, skapt gjennom egen mestring.

En annen faktor er at de fleste valg også handler om å velge bort. Det vil alltid ligge en sorg i det vi mister, uansett hvor attraktivt målet er.

Sist men ikke minst, returmuligheten er begrenset. Har vi først hoppet, må vi leve med konsekvensene. Og de er ikke alltid like oversiktlige. Jeg spilte mye kort som barn, og lærte tidlig å forholde meg til uttrykket «bordet fanger». Det var noen ganger tungt å svelge.

Den beste stemmen som har beskrevet overgangen fra en fase til en annen i livet, er slik jeg ser det, Karin Boye:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

DSC_0097

En av mine mentorer sa en gang omtrent dette: «Jeg forstår ikke par som tror at kjærligheten handler om å se hverandre dypt inn i øynene. Kjærlighet handler om å stå ved siden av hverandre og se mot det samme målet.»

Lykke til, alle sammen! Jeg tror på dere.

Ja, det gjør faktisk vondt når knopper brister!

Fjellcoachen har byttet både bil og bosted i løpet av september, planlagt, frivillig, ønsket og gledelig. Ikke er det store forandringen heller, sånn rent geografisk, det der bare det at alt er nytt. Og det som er kjent, befinner seg på nytt sted, eller nedpakket i en eller annen pappeske. Dessuten har hun allerede oppdaget at den nye bilen har større svingradius enn den gamle (shit!), og at dette tar tid å venne seg til…  Og hvor blir det egentlig av henne som tidligere har påberopt seg endringskompetanse i bøtter og spann, og skrevet opptil flere blogginnlegg om at variasjon og rutinebrudd forebygger stagnasjon?? Jo, hun sitter i sofaen med korslagte armer og furtetrut og klager på manglende oversikt, etterlyser gode rutiner og planmessig angrep på ugjorte oppgaver. Og så vil hun ha svar, nå. .  Men heldigvis, ordene «Alt var mye bedre før», har ikke kommet over hennes munn, og de kommer heller ikke. Jeg garanterer.  Hun har nemlig et framtidsbilde, og vet at for å komme dit, må denne forandringen til. Det hjelper også på at den som utsettes for de fleste av disse utblåsningene, deler framtidsbildet og tar det hele med både humør og fatning. Men det hun erfarer, er at det faktisk gjør vondt når knopper brister. Den godeste Karin Boye visste hva hun snakket om.

I teamcoaching snakker vi gjerne om disse fire fasene når grupper skal etableres: forming, storming, norming og performing. Hver av disse fasene synes uunngåelige, men alt etter hva slags gruppe som er under etablering, vil varigheten på de ulike fasene variere.

Samspill

Sara Oust-spelet «Noen må komme etter»: Samspill i ulike faser

Alt begynner med «forming», denne fasen der vi oppsøker hverandre, viser interesse og aksept på at her finnes et potensiale. Kanskje vi kan skape noe sammen? Etter hvert dempes nyhetens interesse, og vi begynner å kjenne på gnisningene, kanskje angriper vi oppgaven helt ulikt, eller noen tar større plass i møter enn andre. «Storming» eller maktkampen er i gang, mye skal avklares før en koalisjonsregjering kan finne fram til ei felles plattform.  Overlever vi denne fasen er vi klar for «norming», og spillereglene etableres. Først da ligger det til rette for siste fase, «performing», leveransen er i gang, verden ligger foran oss.  Vi kan ikke hoppe over og vi kan ikke gå rundt, Hopper vi rett fra «forming» til «performing», kan vi på et senere tidspunkt oppdage at vi egentlig ikke var enige om spillereglene i det hele tatt. Og hva hvis maktkampen og stormene ingen ende tar?  Da spøker det for kvaliteten på sluttproduktet. I jobben min opplever jeg ofte at det er i overgangen fra «storming» til «norming» at syretesten befinner seg. Er dette et team som ønsker og evner å få fram det beste i hverandre? Vil de skape noe bedre sammen enn de ville fått til hver for seg? Verdsetter de hverandres ulikheter? Leter de etter nye løsninger med utgangspunkt i felles mål? Eller er det slik at de stjeler energi fra hverandre?

Ja vel da, så er jeg i en helt naturlig fase, ikke bare naturlig, men viktig også. Dette med «norming» handler faktisk om å bygge grunnmuren for det som kommer etterpå, selve leveransen, det store fellesprosjektet. Dette blir bra!

Jeg bygger en katedral!

De fleste har sikkert hørt vandrehistorien om de 3 arbeiderne som underveis på et stort byggverk ble stilt spørsmålet om hva de holdt på med. «Jeg hogger i stein» svarte den ene. Den andre svarte at han arbeidet for å forsørge familien sin, mens den tredje svarte stolt: «Jeg bygger en katedral!»

Det fantastiske byggverket Sagrada Familia i Barcelona ble påbegynt allerede i 1883 , som arkitekten Antoni Gaudí s store livsverk, og er ennå ikke fullført. Mye av den uferdige katedralen ble ødelagt under den spanske borgerkrigen, og arbeidet måtte startes på nytt igjen etterpå.

Enkelte mål vi setter oss i livet, er på nivå med å bygge en katedral, enten det dreier seg om å starte en bedrift, oppdra barn eller å sy sammen to familier. Målet er både høyt opp og langt fram, og hverdagen minner mer om å hogge løs på en umedgjørlig og uhåndterlig  klump av en stein, enn den minner om noe annet. Når kaoset er fullkomment og framdrifta minimal,  hva skal til for å huske katedraldrømmen? Kanskje handler det om å bryte det hele ned til håndterlige biter og synlige milepæler? Kanskje handler det om å snakke sammen om hvorfor vi egentlig startet dette prosjektet? Hva er viktig uansett? Eller handler det om, igjen og igjen, å visualisere det ferdige resultatet?  Det som slår meg, etter å ha tatt Sagrada Familia i øyensyn, er at den uferdige katedralen allerede har en utrolig mengde vakre detaljer som hver dag gleder forbipasserende og turister, og forhåpentligvis også de som arbeider der.  Jeg tror på verdien av å være underveis, og på verdien av både samspill og oppnådde milepæler.

I rörelse (Karin Boye)

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr

Det er vägen som er mödan värd..

En rast i sola

Det skrives så mye om å sette seg mål, hårete mål, store mål, og at alt er mulig for den som fokuserer. Sjekklisten for gode mål kommer her. Er målet ditt:

Spesifikt

Målbart

Attraktivt

Realistisk

Tidsbestemt

Økologisk (i balanse med andre forhold i livet ditt)  og Formulert positivt?

I dag vil jeg heller slå et slag for veien fram mot målet, og verdien av her og nå.  Uansett hvilket mål du er på vandring mot, er de små opplevelsene underveis viktige sanseinntrykk å ta vare på.

Jeg har satt meg et spesifikt mål om å nå Santiago de Compostela i sommer. Det er både målbart og attraktivt, og etter som turen nærmer seg, framstår det som mer og mer realistisk, tiden er fastsatt og billetter bestilt. Økologien er ivaretatt ved at jeg bruker tid med familie, holder kroppen i form, henter nye impulser og forhåpentligvis rekker hjem til en fødsel, og ja, det er definitivt positivt formulert.

Men det viktigste er at målet har fått meg til å begynne å gå, og for hver tur oppdager jeg nye ting og forandringer i naturen. Bekker og elver endrer karakter i takt med snøsmeltingen i fjellet, bjørka blir stadig grønnere, og der vi måtte balansere forsiktig på kanten av stien for et par uker siden, kan vi nå gå tørrskodd. Åkrene vi passerer har begynt å spire, gjødslinga kjennes på lukta, og langs fylkesveien kunne det gjort seg med litt grøfterens. Det er rett og slett vår, hele sanseapparatet er i fullt beredskap, og jeg kjenner meg som Odd Børretzen: «Jeg elsker å seile og seiler så sakte jeg kan, for turen tar slutt når jeg kommer til land.»

I RØRELSE (Karin Boye)

Den mätta dagen, den är aldrig størst

 Den bästa dagen är en dag av tørst.

 Nog finns det mål och mening i vår färd –

 men det är vägen, som er mødan värd.

 Det bästa målet er en nattlång rast,

 där elden tänds og brødet bryts i hast.

 På ställen, där man sover blott en gång,

 blir sømnen trygg och drømmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

 Oändligt är vårt stora äventyr.

En liten nyttårshilsen

I år sender jeg gode nyttårsønsker med Karin Boyes dikt

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Bryt upp, bryt upp..

Ja visst gör det ont

Her: I Lena Nymans tolkning

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
Karin Boye
- om endringsarbeid.