Ja visst gör det ont

Jeg har lenge vært fascinert av Karin Boye, og ikke minst diktet Ja visst gör det ont, om vegring mot endring:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Nå som jeg selv er på flyttefot, har diktet fått ny aktualitet. Å starte på nytt handler også om å ta farvel, farvel med mye av det jeg setter stor pris på i det livet jeg har i dag. Disse følelsene meldte seg uventet sterkt på et arrangement i går kveld, der jeg hadde en flott kultur- og matopplevelse sammen med et fargerikt knippe av mennesker jeg har hatt svært ulike, men meningsfulle treffpunkt med disse årene jeg har bodd på fjellet.

Fortsettelse på flere av disse treffpunktene har jeg nå aktivt valgt bort, mens andre bånd blir med videre og får nye muligheter i huset på øya. Valg er aldri enkle, men samtidig frigjør de energi. Energi til nye prosjekter, relasjoner og (til dels uventede) mestringsopplevelser. På den andre siden handler det om å velge bort  prosjekter, relasjoner og aktiviteter som har fylt hverdagen til nå. Og det gjør vondt. Fordi vi mennesker har en sterk og god evne til å knytte oss til andre mennesker, og til den tryggheten kjente rammer gir. Det er vanskelig å ville bli og samtidig ville dra.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna, och vilja falla.

Samtidig er det perioder i livet der vi kjenner på at det må endring til for å være i utvikling. Vi kan ha gått oss fast i mønstre eller roller det er vanskelig å endre, og for å bryte ut av disse er det noen ganger både viktig og riktig å filleriste både seg selv og omgivelsene. Det jeg er sikker på i slike situasjoner, er at nye ressurser kommer til syne, og at uansett hva vi tror vi er, er vi alltid mer enn det.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Riktig godt nyttår fra oss på øya!